[Besök i högkvarteret]

Kungl.
Svenska Beskickningen

Militärattachén i
Helsingfors
Nr 125/1940
Rapport nr 11
Besök i högkvarteret

Strängt förtroligt.
Registernr: G:IV.

överlämnas från Kungl. Maj:ts Beskickning i Helsingfors
till Kungl. Utrikesdepartementet
Helsingfors den 31/1.40.
Stig Sahlin.

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvars-
departementet.

Efter att därtill ha erhållit upprepade inbjudningar företog jag mod beskickningschefens tillstånd den 25. dennes en resa till högkvarteret. Färden företogs nattetid, tågen insättas numera på grund av faran från luften icke på längre sträckor under dagarna. Vid ankomsten till X [S:t Michel], som skedde tidigt på morgonen, möttes jag av en officer från högkvarteret. Under de första timmarna av min vistelse i staden fick jag tillfälle att bese de förödelser, som det ryska bombanfallet för tre veckor sedan anställt. Ett sextiotal hus hade förstörts av minbomber eller genom eldsvådor orsakade av brandbomber. I stadens centralare delar saknade så gott som varje kvarter något hus. Det märkliga var att incidenterna blivit så begränsade. Så stod t ex nere vid stationen det hotell, där fältmarskalk Mannerheim haft sin bostad fullkomligt orört, medan grannhuset på ena sidan endast hade skorstenarna kvar och av huset mitt emot endast de nakna ytterväggarna återstodo. Knappa 20 m från det nyssnämnda hotellet hade en 150 kg bomb slagit ned i trädgården och åstadkommit en grop av omkring 10 m bredd samt vräkt omkull ett par stora träd, men icke åstadkommit ytterligare skador. Det begränsade område där huvuddelen av högkvarterets viktigare avdelningar varit placerade, hade icke skadats av bombanfallen.

Senare på förmiddagen avreste vi i bil till högkvarteret, varvid vi på vägen upprepade gånger hejdades av civilklädda krigspoliser, som fordrads uppvisanande av frontpass av samtliga trafikanter, även uniformsklädda officerare. Efter en halvtimmes färd nåddes överbefälhavarens nya kvarter, som var inrymt i ett folkhögskolekomplex med omgivande gårdar. Sedan jag haft en konferens med chefen för högkvarterets utrikesavdelning, överste Melander, under en timmes tid, varvid jag även fick tillfälle till tio minuters samtal med generalstabschefen, fick jag företräde hos överbefälhavaren, fältmarskalk Mannerheim.

Han var som vanligt mycket samlad och älskvärd och förde ganska snart in samtalet på frivilligkåren och dess betydelse för Finlands strid. Hans f n största bekymmer vore, sade fältmarskalken, att den finska truppen trots sina storartade insatser, sin seghet och sin kampvilja dock till sist skulle bli utsliten och få sitt stridsvärde nedsatt. Truppen kunde icke ligga i fält i månader under så svåra förhållanden, som de rådande utan annan avspänning än att då och då ställas i reserv. Möjligheterna att avlösa trupperna i främre linjen voro än så länge mycket små. Förfogade han endast över ytterliga två operativa enheter av samma storleksordning som den Linderska, d v s över 20000 utbildade och välbeväpnade män till, skulle läget bli ett helt annat. Det hade visserligen kommit anmälningar från alla världens hörn från män, som önskade antällning som frivilliga i den finska hären, men helst ville han ha skandinaver. De voro vana vid klimatet, utbildade i terräng som liknade den finska. Idrotten och friluftslivet hade givit den nordiska ungdomen alldeles särskilda egenskaper, som andra nationers ynglingar saknade. Till slut det viktigaste skälet: de skandinaver, som komma över skulle alla känna, att de kämpade för ett mål som de hade gemensamt med Finland: Nordens frihet och oberoende.

Fältmarskalken framhöll i fortsättningen med särskild betoning och med stegrad värme i rösten, att hela Finland varmt uppskattade vad Sverige de gångna månaderna gjort för landet. Den frivilligskår, han nyss nämnt, den värdefulla ständigt pågående hjälpen med krigsmaterial redan från beredskapens början, vilken varit utomordentligt betydelsefull för det finska försvaret, den storartade insamlingen av 62 miljoner kronor, som gjorts av den svenska industrin och som nu förstärktes av andra frivilliga sammanskott på över tiotalet miljoner, det svenska samhällets särskilt arbetarklassens spontana sympatier - allt detta skulle finska folket aldrig glömma. Det största värdet satte man, det ville han utan biavsikter ha sagt, dock på den personliga insats av moraliskt och militärt värde, som de svenska frivilliga gjorde.

Fältmarskalken förde så samtalet in på det allmänna läget. Han hoppades, att den utrikespolitiska konstellationen icke beständigt skulle vara för Finland så ogynnsam, som den varit de senaste månaderna, med Sovjet-Ryssland bokstavligen frispelat i östersjöområdet. En aktivisering av kriget på västfronten höll han icke för otrolig, men bedömde personligen Tysklands utsikter att på kort tid kunna invadera Holland såsom rätt tvivelaktiga. Motsättningen mellan Hitler - Ribbentrop å den ena och den tyska militära ledningen å andra sidan fick man enligt hans mening icke tillmäta alltför stor betydelse som fredsfaktor - man förbisåge lätt, menade han, i detta sammanhang det nationalsocialistiska partiets allt större makt och betydelse inom tredje riket. Skulle kriget mellan Tyskland - västmakterna den närmaste tiden verkligen träda in i ett intensivare skede, kunde därur visserligen uppkomma en förändring i Finlands läge, men samtidigt skulle möjligheterna att erhålla vapenleveranser från västmakterna försvåras, ett förhållande som innebure en allvarlig olägenhet för Finland. Huru som helst, i den nuvarande situationen stode Finland sig gott. Händelserna utvecklade sig gynnsamt på alla fronter. Men mån måste även sörja för framtiden. För honom personligen hade den ryska truppens ringa stridsvärde varit en överraskning, dan finske soldatens storartade krigaregenskaper och frivilligt givna insats för fosterlandet var åter för honom en ständig anledning till glädje och uppskattning.

Efter samtalet, som varade omkring 45 minuter, inbjöds jag att deltaga i fältmarskalkens lunch, som ägde rum en halvtimme senare.

I lunchen deltogo i övrigt förutom generalstabschefen generallöjtnant Oesch, adjutanten major Grönvall och privatsekreteraren, major Gripenberg - fältmarskalkens vanliga omgivning - generalmajoren i reserven Kekoni och överste Melander som särskilt inbjudna.

Fältmarskalken gjorde under mitt besök ett synnerligen vitalt intryck. Vid de tillfällen jag kommit i beröring med honom under tiden närmast före och under beredskapen hade han verkat tyngd av ansvaret och lägets ovisshet. Nu föreföll han närmast som befriad från ett tryck, de gångna månadernas arbete och ansvar hade endast gjort honom yngre. Under lunchen var han vid synnerligen gott lynne, skämtade med omgivningen, ledde hela tiden konversationen och berättade lustiga historier.

Av personalen i högkvarteret fick jag dessa mina iakttagelser beträffande fältmarskalkens andliga och fysiska vigör bekräftade. Det sades, att fältmarskalken började sin arbetsdag redan kl 7 på morgonen och ofta satt uppe vid sitt arbetsbord till sent på kvällen. Han företog varje dag en längre promenad ute, men hade däremot på grund av den starka kölden fått avstå från sina ridturer. Intet skilde hans livsföring från det regelbundna, spartanska liv, som högkvarteret i övrigt förde.

Under det häftiga bombardemanget av X hade fältmarskalken, trots omgivningens enträgna uppmaningar, vägrat att lämna staden. Endast en mening var inom högkvarteret rådande rörande fältmarskalkens utomordentliga betydelse för det kämpande Finland. Han ansågs i nuvarande situation nästan oersättlig. De officerare jag träffade gåvo också allvarliga uttryck för sina bekymmer om fältmarskalkens personliga säkerhet. Själv vägrade han att vidtaga några särskilda åtgärder för densamma. Utanför hans bostad stodo endast två finländska soldater i stora vargskinnspälsar på post, det enda tecknet på att överbefälhavaren för Finlands krigsmakt befann sig på denna plats.

Vad förloppet i övrigt av mitt besök beträffar, ägnades eftermiddagen den 26. samt den 27. åt införskaffandet av orientering hos vissa högkvartersmyndigheter, varom jag i annat sammanhang skall ytterligare inberätta.

Helsingfors den 29. januari 1940.
/undert./ C. Kempff.
överstelöjtnant och militärattaché.

Källa: Sveriges riksarkiv. Utrikesdepartementets 1920 års dossiersystem: HP02 Militärattachérapporter, Af Finland, 1940, jan.-mars, XXIII, 141.

Till Vinterkriget. | Talvisotaan